sophiamarsh

Jag har våra minnen fastklistrade på mig, vart jag än går ska du veta. Allt vi gjorde och allt vi sa.
Dom är fastklistrade i min hjärna men när jag pratar om dom så skrattar jag för mig själv. För jag hade iaf kul och jag var glad. Det som nu har gjort att jag inte kommer tillbaka, that it end now är dina ord, dina äckliga elaka ord som också finns i mitt huvud.
Jag visste inte att ens så kallade soulmate kunde behandla en så efter det vi har gått igenom. Jag säger inte att jag inte har gjort något fel, för det har jag tydligt gjort eftersom jag fick dig att bli såhär mot mig. Men jag kan ligga hela nätterna och tänka på vad fan det är. Jag har kommit till skolan med 4 timmars sömn för att jag försökt tänka ut hur eller vad jag gjorde. Allt faller på sin plats iaf. Jag är äcklig. Jag är tydligen så äcklig att du inte ens kan komma till skolan för att du tror att du kommer spy på mig. Det är lågt, ruskigt jävla lågt.
Vad hände med våra minnen då? Det är ju nu så att du inte bryr dig om vad jag har sagt och gjort med dig, i våra dar. Jag förstår inte. Inte ett skit förstår jag.
Det här är inte ett avskedsbrev eller något som ska göra att du ska komma tillbaks till mig, för jag vill inte det för du har behandlat mig så illa, men.. Jag förtjänar en förklaring iaf, vad har jag gjort?
Jag berättade varför jag sa upp allting, varför jag inte ville mera. Men du, du kunde bara vad jag hade kallat dig. Men lilla gumman, man säger sånt vardagligen..
Jag förstår egentligen inte varför jag skriver det här, det är nog för att jag inte har något bättre för mig och att jag kände mig blogg sugen.
Detta var nog mitt längsta inlägg. wiho!